Denna låt börjar med ett tungt elgitarrintro. Sedan kommer Caleb Followills hesa röst in och börja skapa vacker musik. Sedan skrev hon att han hade dött. Denna man vi skrattat med och åt och respekterat och räds under en sommar där inget var som vanligt. Där snön var närvarande i juli och det vanliga sällskapet var inte i närvarande. Eller snarare att jag inte var närvarande.

Geiranger har länge känns som ett återvändo no no. Men inte nu längre. I just denna stund vill jag bara skriva att: Ja, det är klart att jag kommer och hjälper er näste sommar. För att det är det jag förstår att det är vad ni behöver. Inte arbetskraft utan hjälp. För tidigare har allt varit på väg mot förändring  med en övervakares hököga men inte längre. Nu är det fritt fram. Men. Är det verkligen det? Tror inte det. Har vi egentligen rätt att ändra på en mans dröm? Till era drömmar? Jag tror helt klyschigt att vi behöver varandra för att föra detta vidare. För att gå vidare. För att vandra genom den utan tvekan vackraste kyrkogård på denna jord med minnandes själar. Den i Geiranger. Den vackra i Geiranger.

Utan tvekan kommer det att bli uppenbart i sommar vilken kunskap som har gått miste i denna mans bortgång. Kunskap man har tagit för givet. För det är normalt. För denna förlust är normal att upptäcka senare. Ensam står man stark men tillsammans står man starkare.

Dagarna efter att vi åkte hem i Augusti i somras närvarade vi vid min kusins bröllopp. Det jag minns allra mest från denna härliga cermoni var prästens svar till en mans ord efteråt:

-Vad vackra de var!

-Ja, som en Dag.